Runt 2004 så hade jag fått nog av  plastroutrar som bara pajjade eller strulade. På 2 år sedan jag fick adsl så hade jag gjort av med över 4 stycken plastroutrar. En D-link (Don’t Link!) använde jag bara i en timme, den kraschade efter 10 minuter av radio seven (det här var innan den togs över av DJ-Nasal och blev monoton dance dunka bakgrundsmusik kanal). En SMC överhettades, en annan sköt alla sina kondensatorer. Så jag byggde en Smoothwall av delar jag hade till övers. Smoothwall burken funkade (och trots hårddisk haverier, dåliga kondensatorer och annat ) mycket bättre och över tiden så krömp den från m-ATX till micro atx. Under tiden så fortsatte “plast” nätverksgrunkor att dö för mig, jag är på min tredje IPtelefoni box  sedan 2007. Den trådlösa routern jag fick ärva av min syster (praktiskt för min Android när mobilmottagningen i min lägenhet svajar mellan noll till skitdålig) hade “Funkar bra om man drar ur strömmen varje dag” sjukan. Trött på ovan nämnda trådlösa router planerade jag att skaffa en trådlös accespunkt då det slog mig (aj…) att det var billigare med en trådlös plastrouter.

Senaste versionen av min Smoothwall routerdator är i behov av service och uppgradering och då passar det bra att testa om plastroutrarna kan stå pall.

Nu sitter jag med en plastrouter igen, en TP-Link TL-WR1043ND som nästan kan göra allt jag behöver. Tp-linken har fått bra betyg på prisjakt och vi har sålt en massa av dem på jobbet utan några direkta klagomål

Om inte  så får den gå som AP 😉